Jollyroom träffar Ann Söderlund!

Journalist, poddare, programledare, författare, influencer och inte minst, fembarnsmamma – ja, listan kan göras lång. Ann Söderlund har många bollar i luften och har med det fått en väldigt bred målgrupp. I dagens trends pratar vi om allt ifrån hur det är att vara en offentlig förebild, till mammapoliser och Pippi Långstrump. Om livet, helt enkelt!

 

Om du skulle beskriva dig själv för någon som inte vet vem du är, hur skulle du definiera din yrkesroll?

Min yrkesroll är ganska spretig, men jag har ändå en röd tråd som jag alltid kommer tillbaka till - skrivandet. Grundrollen är skrivande journalist. Jag försöker också att stå på scen på något sätt, skådespela lite och föreläsa. Podda är också ett sätt att uttrycka sig, det är väldigt viktigt för mig att babbla. Ibland kan jag tänka att det är ett evigt, men jag tror att allt går ut på att få vräka ur mig allt som sker i mitt huvud.

 

 

”Jag kan fortfarande känna att det väl inte kan vara någon som bryr sig om vad jag säger”

 

 

Du delar med dig och vågar bjuda på dig själv. Hur ser du på att vara så öppen och dela med dig av vardagslivet?

Jag låtsas som att ingen lyssnar. Skillnaden med att vara privat och personlig har jag överskridit för längesedan. Att bara dela med sig av sina goda och lyckliga stunder, skulle kännas som att leva för ljuget. Men är man en influencer, så är man det på alla sätt och måste vara försiktig med det också. Jag kan fortfarande känna att ”det kan väl inte vara någon som bryr sig om vad jag säger”, men jag märker att många faktiskt gör det. Sedan jag började podda har jag fått tack i form av ”Nu har jag äntligen bestämt mig, nu ska jag skilja mig och dumpa min tråkiga karl!”, då tänker jag ”Oj, nej nej stopp!”.  Även om jag kanske är ärligare än många andra kändisar så är det fortfarande en friserad värld jag berättar om. Man får ta det med en nypa salt eftersom jag i grund och botten vill underhålla.

 

 

”Jag ville ha det som var bullrigt och roligt”

 

 

Du är ju mamma till fem killar. Visste du alltid att du ville ha en stor familj?

Nej. Jag har alltid tyckt om barn, men har aldrig tyckt om att ta hand om dem. Jag gillar att starta upp grejer men är kanske inte lika bra på att behandla det med omsorg och få det att växa. Jag vill att någon annan ska ta över, typisk entreprenörsgrej. Jag tänkte inte mycket på barn och familj innan min mamma dog, men efter det tror jag att mitt undermedvetna sa att ”Jag kan inte vara med om detta igen, att någon försvinner. Att alla försvinner och ingen står kvar”. Det är nog en blandning av att jag vill ha en stor härlig familj och att jag kan lösa det ekonomiskt. Men jag minns också att jag tidigt tänkte att det var roligare att vara fler barn, än färre. Jag ville ha det som var bullrigt och roligt.

 

De som följer dig vet att du pratar mycket om föräldraskap, mammarollen och även vad man uthärdar som kvinna. Finns det något som är extra viktigt att tänka på för att föra vidare din feminism till dina söner? 

Jag lever inte alltid som jag lär, men det kanske inte alla andra gör heller. Jag kanske utger mig själv att prata mer om feminism med mina barn än vad jag gör, men jag försöker ändå prata med dem om det. Någonting som alltid går hem är den superviktiga gyllene regeln ”Behandla andra så som du själv vill bli behandlad”. Jag tror mycket på att puffa in en stark ryggrad på barnen, utan att de egentligen märker det. Lite som att tvätta händerna på rutin. Nu är vi i och för sig inte så duktiga på det i vår familj, men ändå!

 

Skulle du beskriva dig som en orädd som person?

Ja, väldigt orädd. Eftersom jag tog så mycket egna initiativ så sa mina föräldrar ”Äh, hon får klara sig själv”, vilket gjorde att jag tidigt började köra mitt egna lilla entreprenörsliv. Det har varit tyngre för mig att gå en rak väg och leva ett traditionellt vardagsliv. Jag har inte haft den kartan för hur ett Svensson-liv ska levas, utan har alltid levt mitt Pippi Långstrump-liv. Däremot önskar jag att jag hade varit mer ansvarsfull och etablerat ett Svensson-liv tidigare. Varje år märker jag att man faktiskt behöver ta hand om sin egen skit, sitt psyke och sina pengar. Det är så viktigt med en stadig grund att stå på, annars kan andra utnyttja dig.

 

Vad menar du när du säger ”stadig grund”? 

Min tanke om att leva länge och ha ett gott liv är att grunden måste vara fixad. Man bör ha ett par grejer klart, ha sin vadderade väst. Trygghet. Det jag vill säga är att man ska försöka ta reda på vad man själv vill. Det behöver inte vara en utstakad plan, men en grundplan. Sedan kan du bli kär, bli på smällen eller bli av med jobbet. Men har du din grundplatå finns det någonting du kan luta dig mot. Då menar jag inte bara pengar utan också utbildning, tron på sig själv och självkänslan!

 

Drar du någonsin en vit lögn för föräldrar?

Det händer hela tiden. Jag gjorde en Pavlova-tårta med lemoncurd ovanpå, den sa jag att jag hade gjort fastän den var på burk. Det är lite efter min mamma, hon fuskade sig till saker. Tänk pulverbearnaise med grädde i. Jag toppar saker och säger att jag har gjort dem från grunden.


 

”Allting blir inte bra bara för att du tänder värmeljus”

 

 

Om du tänker tillbaka på den oroliga Ann Söderlund – förstagångsmamman. Vad skulle du vilja säga till henne?

Jag skulle säga åt mig själv att dela med mig mer av föräldraskapet till pappan och inte skaffa så många barn lika snabbt. Det blev tre barn på fyra år. Se vad du har runt omkring dig och ha inte så bråttom, vad orkar du egentligen med? Vi börjar med ett barn som får växa, bli lite större och låta allting landa. Jag tänkte att om man bara flyttade till ett Villa Villekulla-hus så skulle allting bli härligt, men det blir det inte av sig självt. Allting blir inte bra bara för att du tänder värmeljus. Grunden måste vara ordnad, därefter kan Pippi Långstrump-livet adderas. 

 

Avslutningsvis, har du något du vill säga till andra föräldrar, främst mammor, som är för hårda mot varandra? 

Det finns mycket mammapoliser där ute. Ibland vill jag visa att jag har lärt mig någonting och blir själv en mammapolis. Feedback eller pekfinger kan faktiskt sägas på ett bra sätt, istället för att pika. Många eftersöker det perfekta hemmet och den perfekta ytan, fastän det brinner inuti. Gå en mil i mina skor, så kanske inte ditt pekfinger blir lika långt. Det finns en rädsla att man inte ska agera enligt regelboken, men det är år 2017 nu och en ny regelbok håller på att skrivas.

Låt varandra vara, se ut och bete sig som man vill. Jag tror att relationerna till varandra blir bättre om vi slappnar av och hjälps åt lite mer ❤
 

annsöderlund3.jpg