”I natt kom vår lilla tjej med raketfart, 51 cm och 3796 gram. Alla mår bra och vi är obeskrivligt lyckliga!”
Jag vet inte hur många gånger jag med ett saligt leende har läst igenom en facebookstatus som lyder ungefär som ovan, med tillhörande bild av en fjunig nykomling med tillskrynklat ansikte. Ren och skär lycka formulerat i 21 ord. När jag, nästan pliktskyldigt, skulle skriva min facebookuppdatering kort efter att min förstfödda sprängt min mellangård i färden ut i världen, tog det stopp vid tangenterna.
Var jag obeskrivligt lycklig, där jag låg i sängen med skakiga ben, bultande underliv och ett besked om en kraftig bristning? Jag borde ju rimligtvis vara det eftersom alla andra som blir föräldrar var det. I alla fall om man ska tro vad som står på facebook.
”Äh, men kvinnor har ju fött barn i alla tider, det är så här. Klart att du är lycklig”
Det här är i alla fall vad jag försökte intala mig själv, föga övertygande. I ärlighetens namn var jag mest chockad. Omtumlad, skärrad och mörbultad. Jag var givetvis glad över att Mira mådde bra och jag kände nästan omedelbart av en oerhört stark beskyddarinstinkt. Men glädjerusig? Nja.
”Vad vet du om amning?” frågade min fantastiska barnmorska.
”Um, inte så mycket”, svarade jag fundersamt. Idag vet jag att amning kan vara något alldeles ljuvligt, men det kan också vara källan till en stress jag aldrig tidigare har känt av. Viktkurvor som droppar, bröstmjölk som droppar, tårar som droppar.
Att bli mamma, i synnerhet för första gången, är bland det mäktigaste och svåraste jag någonsin har gått igenom. De första 6–10 veckorna tillsammans med Mira, min äldsta, är som en enda tjock dimma. Jag minns såväl ett tillfälle när några bekanta kom förbi för att hälsa på nytillskottet. Kvinnan, även hon mamma men med lite mer erfarenhet i bagaget, tittade på Mira och fullkomligt strålade. ”Är det inte helt galet härligt?” kvittrade hon och log med hela ansiktet. Jag satt på sängkanten på min ihopsydda mellangård och visste ärligt talat inte vad jag skulle svara. Till slut forcerade jag fram något halvhjärtat.
Hormonstinn, amningsstressad och med en kolikskrikig bebis debuterade jag som mamma och var allt annat än överlycklig. Jag stod i duschen länge för att stänga ute skriken och försökte liksom resonera mig fram till någon form av glädjerus. För alla andra kände ju så. Visst fanns glada och fina stunder, men betydligt mer tvivel, stress och förvirring. Och tårar. Herregud, jag grät nog mer under de veckorna än vad jag gjort sammantaget i hela mitt vuxna liv.
Om tiden verkligen läker alla sår vet jag inte. Men jag vet att Mira växte (aldrig på ursprungskurvan, dock) och parallellt med det växte jag in i rollen som mamma. Trevande och knöligt. Men tids nog blev det alldeles, alldeles underbart. Som om kärleken och lyckan hade ackumulerats under de första månaderna för att sen, tids nog, liksom brisera med full kraft.
Hur löd då min facebookstatus? ”Vi lyfter på hatten och välkomnar Mira till världen!”
Inte helt fel det heller.
