Precis som med det mesta i bebistillvaron grundar sig dessa matfunderingar och ställningstaganden i något väldigt fint och gott – att man som förälder vill sitt barn det allra bästa. Att man inte vill göra fel i onödan. I synnerhet när det kommer till maten, ett av människans mest basala behov. Och precis som med det mesta i bebistillvaron så är det följande ord som gäller (varsågod att tatuera in): BARN ÄR OLIKA.
Även vi föräldrar är olika. Vissa gillar att pyssla i köket, mosa och mixa. Andra gillar inte det och beger sig istället till barnmatshyllan i mataffären. Vissa föredrar att mysa hemma om dagarna, medan andra ständigt är på språng. Man har olika behov och ambitionsnivå när det kommer till maten och det är helt okej. Precis som man har olika ambitionsnivåer med allt här i livet – vissa springer maran, vissa campar med kids, andra lever utan socker medan en tredje lär sitt barn ett främmande språk innan fontanellen har hunnit växa ihop.
”Jag gör rätt, du gör fel!”
”Nä, JAG gör rätt och DU gör fel!”
Men en sak är säker: det är inte dessa grejer som graderar dig som förälder. Du får inte svart bälte i föräldraskap för att du gör närodlad puré baserad på havre med hjortron från de nordsvenska fjällen. Men tycker du att det är kul och din bebis gillar ditt mathantverk är det bara att gratulera och fortsätta!
Själv har jag tre barn – en 7-åring, en 4-åring och en 9,5-månaders. Den äldsta började sluka gröt redan vid 4 månader. Vid 6 månader drog hon lätt i sig en burk (köpt) lasagne följt av en burk fruktpuré. Jag ammade henne parallellt men hon slutade självmant vid 9 månader. Som förstagångsmamma gav jag mig i kast med att göra egen mat (vilket egentligen inte är särskilt svårt) men när Mira själv fick välja blev det burkmat 8 gånger av 10 (det kanske säger mer om mina matlagningsfärdigheter än något annat, men aja).
När mellansonen Morris kom till världen ammade han KONSTANT. Vi gjorde precis som med Mira och gav smaksensationer, introducerade gröt, klämmisar, burkmat, egengjord mat, grönsakspuréer och godis (SKOJA), men han tvärratade allt. ALLT. Till och med den lenaste, sötaste fruktpuré gjorde sig icke besvär. Så jag ammande honom hundraprocentigt till dess att han var 11 månader. Då lossnade det – flaskan funkade, klämmisar likaså och kort därefter det mesta vi serverade i matväg.
Kasper som nu är dryga 9 månader är någonstans mittemellan. Mat funkar med en del trugande. Flaskan är förpassad till kökslådan. Frukt- och grötklämmisar är favoriten men NÅDE den som får för sig att blanda ihop en pulvergröt. Det får han kraftiga kväljningar av. Samma gröt som Mira gladeligen slevade i sig två stora skålar av.
Tre barn, samma föräldrar, och vitt skilda förhållningssätt till mat. Och jag kan inte på något sätt klappa mig på axeln för att jag fick Mira att äta allt, det vara bara flyt. Precis lika lite som jag kan banna mig själv för att Morris åt noll saker innan han nästan fyllt året.
Nu har vi istället riktiga periodare i hushållet. Vissa dagar äter barnen bara proteinkällan på tallriken. Andra dagar verkar de ladda upp med kolhydrater. Vissa perioder älskar de fetaost för att andra dagar sky det som pesten. Upp och ner, ett steg fram och ett steg bak.
”Min lilla skrutt vill bara äta majspuré på burk, ingenting annat går ner.”
”Gud, jag skulle ALDRIG ge mitt barn burkmat. DET ÄR 104% TILLSATSER!”
Ni minns tatueringsidén? Jag tar den igen: BARN ÄR OLIKA.
Det ska mycket till för att ens barn ska få näringsbrist eller inte få i sig tillräckligt mycket överhuvudtaget med förutsättningarna här i Sverige. Men, ett som är säkert är att du med största sannolikhet gör det som fungerar bäst för dig, ditt barn och just era omständigheter. Och trots att din 2-åring vägrar att befatta sig med den ekologiska linsgrytan lär det bli folk av hen också.