Att må illa under sin graviditet är vanligt och det är också vanligt att behöva spy. Alla är olika, det finns dem som inte känner av någonting alls och vissa som är illamående under en viss period av graviditeten. Men, det finns också de som kan drabbas av Hyperemesis Gravidarum, något som drabbade Amanda Hagstedt. I dagens inlägg får vi höra hennes historia.

 

Vad är Hyperemesis Gravidarum?

Att vara illamående under sin graviditet är inte farligt, men kan vara väldigt jobbigt. Men ungefär 1% av alla gravida kan få extremt allvarligt graviditetsillamående, även kallat HG som är förkortning på hyperemesis gravidarum. Det här innebär att du är mycket illamående, värre än en person som genomgår vanligt graviditetsillamående. Det kan leda till att du kan kräkas så pass mycket att du blir uttorkad. Ibland kan kräkningarna förekomma upp till tiotals gånger om dagen. Det kan i sin tur vara svårt att få i sig mat och dryck vilket förhindrar ett tillräckligt närings och vätskeintag och du kan också gå ner i vikt. Det här kan leda till att den gravida kan behöva sjukhusvård och få näringslösning via dropp samt medicin.

Ofta börjar illamåendet tidigt för den som får hyperemesis gravidarum, oftast i vecka 4–6. Illamåendet kan bli bättre under graviditetens gång och avta runt vecka 20, men det kan också fortsätta under hela graviditeten och leda till komplikationer, såsom brist på näringsämnen, magsår och sår i strupen.

Vanliga symtom vid HG är:

• Svårigheter med det dagliga rutinerna i livet
• Svåra kräkningar och illamående
• Uttorkning, förekomst av ketonkroppar i urin
• Viktnedgång

Självklart är det individuellt hur en drabbas. Symtom kan variera och vissa kan reagera mer än andra. Men något som oftast är gemensamt är det dominerande illamåendet som har en försvagande effekt på personens förmåga att klara av vardagen.

Utöver de vanligaste symtomen ovan så kan man även drabbas av:

• Magont
• Halsbränna och metallsmak i munnen
• Huvudvärk
• Lågt blodtryck, vilket kan leda till yrsel och svimning
• Depression
• Kraftig muskelvärk
• Torra läppar och torr hud som mister sin spänst
• Hastig viktnedgång
• Kalla händer och fötter
• Ökad känslighet av smak, lukt, ljud, rörelse

Hyperemesis gravidarum påverkar oftast inte barnet negativt, men det kan vara väldigt jobbigt för dig som är gravid. För en del personer kan dessa besvär leda till att graviditeten känns som en plåga och det är lätt att känna sig väldigt ensam och rädd. Därför kan det kännas bättre att prata med någon om besvären och våga ta hjälp av exempelvis en barnmorska eller läkare. För det är viktigt att förstå att hyperemesis gravidarum är en allvarlig sjukdom som kräver sjukhusvård och att man bör uppsöka hjälp så fort som möjligt.

 

 

’’Jag var en fånge i min egen kropp.’’

Amanda Hagstedt, 23 år, blev nyligen mamma till sitt första barn Signe 10 veckor. Innan Amanda blev gravid hade hon enbart hört talas om hur underbart det är. Hur rofyllt det är att känna magen växa och låta sina egen kropp få skapa något helt unikt.

Men så blev inte Amandas graviditet. Istället blev det rent utsagt en plåga. Illamående som inte gick över, sängliggande varvat med att ligga på badrumsgolvet och hänga över toalettkanten, viktnedgång och sjukhusbesök. Amanda drabbades av en sjukdom hon inte visste fanns, nämligen hyperemesis gravidarum.

- Jag fick höra att alla som är gravida spyr och mår illa, att det hör till. Men det var först i vecka 12 som min kompis började ifrågasätta hur jag verkligen mådde och att jag hade gått ner så pass mycket i vikt att detta inte kunde vara normalt. Då nämnde hon hyperemesis gravidarum, varpå jag läste på och kände igen mig. Därefter kollade jag min journal och såg att jag blivit diagnostiserad med det, utan att jag hade fått veta det själv.

Amanda berättar om hur hon förstod att en kan må illa, men tänkte också att det inte kan vara på den här nivån. Hon började även ifrågasätta om hon verkligen är såhär svag, att hon inte klarade av att göra simpla saker som att gå på toaletten på egen hand.

- När det var som värst fick min sambo bära mig till duschen för att jag inte hade någon ork. Då hade jag även väldigt hastigt gått ner hela 12 kg och vägde enbart 42 kg, man såg knappt att jag var gravid. Mina värsta symtom var just att min kropp hamnade i svält och energisparläge, håret slutade växa och jag blev även kall och slutade svettas. Jag kände mig som en fånge i min egen kropp eftersom jag inte kunde kontrollera något.

När Amanda först tog kontakt med vården och frågade ifall det verkligen skulle vara så här så fick hon till svar att det går över. Den tröskeln steg hela tiden, och för varje vecka som gick blev det jobbigare men hon fick fortfarande till svar att det snart skulle gå över. Men för Amanda kändes det inte rätt och valde att byta barnmorska.

- Till slut fick jag en barnmorska som jag verkligen trivdes och kände mig trygg med. Hon pushade mig hela tiden, hade superbrakoll på min journal samt var en bra person att prata med. Hon förstod situationen.

 

’’Det kändes väldigt ensamt, särskilt de gånger jag blev inlagd och vår dotter fick tillväxtproblem.’’

Amanda blev inlagd flera gånger med dropp och fick stark medicin mot sitt illamående. Det hjälpte för stunden, men var jobbigt på sikt.

- I och med att jag träffade en bra läkare på gynakuten så fick jag en öppen retur, vilket innebar att jag kunde komma in när som helst för att få dropp. Jag kunde även få ett läkemedel som ges till cancerpatienter för att dämpa illamående vid strål- och cellgiftsbehandling. Och både dropp och medicin hjälpte absolut för stunden, men långsiktigt var det inte optimalt.

Trots öppen retur så var det väldigt jobbigt för Amanda, både att åka in ofta och för att hon var tvungen att komma in ensam.

- Det var väldigt speciellt att vara gravid under en pandemi eftersom min partner inte fick följa med på några kontrollbesök, vilket i dagsläget gäller alla som är gravida. Det kändes väldigt ensamt, särskilt de gånger jag blev inlagd samt när vår dotter fick tillväxtproblem. Då var jag hos tillväxtkliniken varannan vecka, utan min partner, vilket både var jobbigt och oroligt.

Hon berättar även hur hennes partner tyckte det var jobbigt. Det var kämpigt att se Amanda må så dåligt, och framför allt när han inte kunde hjälpa henne. Han kände sig kort och gott väldigt maktlös, och samtidigt ledsen för att han inte fick följa med på ultraljud och kontroller.

- Även om min partner kände sig hjälplös i många lägen så är jag oerhört tacksam över att ha haft honom vid min sida eftersom han alltid har varit stöttande och där för mig. De gånger jag känt mig ensam, de gånger jag känt att jag inte orkar mer och de gånger jag behövt hjälp så har han varit där för mig och vår dotter. Jag har kompisar som också varit ett fint stöd, men tyvärr är det även många som inte har förstått hur illa det har varit och därmed sett mig som tråkig. Så jag är tacksam för de som stannat kvar vid min sida.

 

’’Sätter ni inte i gång mig så tar jag ut barnet själv.’’

Efter vecka 30 blev illamåendet värre och hon kände orkeslösa känslor.

- Jag hade en daglig kontakt med min stöttande barnmorska och läkare, men till slut kände jag att jag inte orkade mer och sa ordagrant att: sätter ni inte i gång mig så tar jag ut barnet själv. Och det blev min räddning, att jag i vecka 37 blev igångsatt.

Amanda berättar om förlossningen och hur hon gick in i ett tillstånd att bara klara av det, oavsett hur ont eller tufft det är.

- Först och främst var det häftigt att föda sitt barn, men det var också häftigt hur illamåendet direkt släppte när moderkakan var ute. Det var en enorm befrielse, lättnad och framför mig låg den vackraste lilla skapelse som jag någonsin sett. Och när jag var hemma från sjukhuset så kunde jag äta mat igen och det var så himla gott, eftersom jag i princip inte kunnat äta på 8 månader.

Men Amanda berättar också hur hon just nu är inne i en lång återhämtningsperiod. Ibland kan hon få ont i magen när hon har ätit mycket, känner sig ofta trött och om hon mår illa idag kan hon ibland drabbas av panikångest.

- Det är som att känslorna kommer tillbaka. Så fort jag mår illa idag så kan jag tänka på hur jag mådde då och drabbas av rejäl ångest. Att ligga i en säng i 9 månader har satt sina spår och vägen tillbaka för återhämtning är lång. Jag är helt överlycklig över att jag har fått Signe och jag är så tacksam att både jag och min partner fick anknytning direkt till henne då det kunde varit annorlunda, men jag skulle inte vilja genomgå en sådan graviditet igen. Jag önskar inte ens min värsta fiende att må så dåligt som jag gjorde då.

Amanda blir starkare för varje dag som går och bygger just nu upp ett nytt liv med sin familj.

- Graviditeten har varit den största av alla prövningar hittills i mitt liv. Jag har fått en ny respekt för min kropp och min inre styrka. Ibland undrar jag hur jag ens överlevde.

 

’’Våga prata om det.’’

I dagsläget finns det tyvärr inte så mycket kunskap eller statistik kring hyperemesis gravidarum. Amanda berättar hur hon i början tyckte det var jobbigt att skriva om hennes graviditet och tillstånd, men kände just att hon måste skriva om det så att fler kan ta del av det. För många kvinnor kan leva med Hyperemesis gravidarum utan att de själva vet om det. Hon säger hur hon själv känt sig ensam, men har bland annat gått med i en Facebook-grupp och fått stöd från andra som genomgått samma situation.

- Våga prata om det. Det kan kännas mörkt när du väl är där, men det är viktigt att det pratas om. För det behövs forskning och samhället behöver bli mer upplyst om HG så att det kan ske en förändring. Jag visste inte vad HG var när jag fick det, och det finns säkert fler som inte gör det, alltså behövs det statistik. Människan har fött barn i alla år, det är det mest naturliga som finns, därför borde det finnas mer kunskap och forskning kring detta. Varför har en annan person rätt att må bra av att vara gravid och en annan inte?

Amanda fortsätter:

- Och till dig som genomgår detta så vill jag att du ska veta att: du är starkare än du tror och du ska våga stå på dig. För du har rätt till vård, du har rätt till dropp och du har rätt till stöd, avslutar Amanda.  

 

Att vara närstående till en person som har HG

Oavsett om du är partner, kompis eller familj till den personen som lider av hyperemesis gravidarum, så kan man känna sig maktlös. Det kan vara svårt att sätta sig in och förstå hur graviditetsillamående känns. Det bästa är att prata med personen som är gravid och fråga hur du kan hjälpa till. Läs på om hyperemesis gravidarum, ställ frågor, lyssna om personen vill prata av sig och var gärna delaktig i form av att fråga vården/barnmorska hur du kan underlätta. Oftast räcker det med att visa att du finns där, oavsett om det behövs en axel att gråta mot, ett glas vatten eller om hen behöver ta sig in till sjukhuset. Och viktigast av allt, döm eller skuldbelägg inte personen som lider av HG, det är inte ett val att drabbas av det och det är en fysisk sjukdom som inte går att kontrollera. 

 

Sammanfattningsvis så är det är vanligt att må illa när du är gravid och även vanligt att kräkas. Men, det finns de som har det extra jobbigt med detta. Det kan vara riktigt kämpigt och läskigt. Hyperemesis gravidarum är viktigt att ta på allvar, det är viktigt att prata om och det är viktigt att du som har det får den vård du behöver.

 

________________________________________________

@amandahagstedth

www.hyperemeesi.fi/sv/information-om-hyperemesis/vad-ar-hyperemesis/